Det är kvällar som dessa som man ångrar att man lämnade Örnsköldsvik. Kvällar som denna då Modo vunnit en sån enormt viktig match. Hela föreningens liv och Örnsköldsvik som stads liv hängde lite på detta. Sällan har nog så många Öviksbor (och utflyttade) och Modoiter gått med en sådan klump i magen. Denna kvalserie som inte kunde ske. Denna elitserieplats som skulle vara säkrad långt innan serien var färdigspelad. Men var det ändå inte det bästa sättet det kunde sluta på? En direkt avgörande match hemma i Fjällräven Center. Ett totalt fullknökat Fjällräven Center. En match Modo bara inte skulle förlora. Och Örnsköldsvik och Modo kan andas ut. Det blev seger. Elitseriekontraktet är räddat. Örnsköldsvik festar och firar nog mer nu än vid SM-guldet. Känslan är helt annorlunda. Då var det aldrig något tal om ekonomisk kris. Det handlade bara om att man antingen skulle ta SM-guldet och bli hjälteförklarade eller så skulle man bli tvåa och få försöka igen nästa säsong. Nu handlade det om så mycket mer. Det handlade helt enkelt om föreningens liv. Jag tror folk har svårt att sätta sig in i hur viktigt Modo är för Örnsköldsvik. Ja, staden skulle leva kvar även om laget åkte ur. Men hela Modos och Örnsköldsviks identitet, på gott och ont, bygger på hockeyn. Den bygger på att vi ska vara galna. Alldeles för hockeyfanatiska. Och det ska inte bara beröra de som spelar. Utan det berör alla. Från 90-åriga damer till 55-åriga överklassfamiljer utan egentligt intresse till familjerna där föräldrarna jobbar på industrier och ungdomarna. Barnen. De framtida stjärnorna. För vad är det Örnsköldsvik är känt för ute i landet och i världen? Jo, våra hockeyexporter.
Och Örnsköldsvik behöver Modo på samma sätt som Modo behöver Örnsköldsvik. 7600 på läktarna idag. 14 % av Örnsköldsviks invånare. Och fler hade det kunnat vara.

Men jag befinner mig 500 kilometer söderut. På en kväll som bar festandets fana. En kväll som blev än mer glad och festlig då beskedet kom. Modo hänger kvar. Nästa säsong ska definitivt för första gången bjuda på slutspel i Fjällräven Center. Sedan arenan bytte namn har slutspel inte ägt rum där. Men på nåt vis känns det som att kvällens match var bättre än alla SM-finaler. Och det märktes på de videoklipp som ligger ute på Allehanda, Sportbladet och Hockey-Expressen. De klippen med enorm stämning i Arenan tillsammans med de härligt firande människorna och spelarna fick då mina ögon att tåras. Om och om igen. Jag vill nog inte gå och lägga mig. Jag vill bara sitta här och tänka på hur fantastiskt härligt det är att komma från Örnsköldsvik. Hur fantastiskt härligt det är att ha fötts in i den kultur som råder där uppe. Men samtidigt skratta lite över hur enormt idiotiskt det egentligen är att ett idrottslag betyder så mycket för en stad. Men det beror nog på att Örnsköldsvik saknar identitet utanför hockeyn. Det är dags att vi visar att Örnsköldsvik erbjuder så mycket mer vid sidan om ishockeyn. Dock ska vi aldrig förlora den enorma samhörighet och gemenskap denna sport och detta lag ger åt sina supportrar.

Med det tackar jag för idag. Tackar för att ni orkat läsa ett idrottsinlägg. Och grattis till Modo och grattis till Örnsköldsvik, idag och ikväll visade ni varför jag aldrig kommer tveka om möjligheten dyker upp till att återvända. Godnatt och äntligen; sov gott Örnsköldsviksbor.

O.