Haha.

Bra sammanfattning. Här kommer annars en mer innehållsrik.
Födelsedagsfest. Vilket alltid bjuder på lite åldersnåja. Hur kommer det sig att jag helt plötsligt är en av de äldre här?
Oh well. Därefter skulle vi gå ut. Men med erfarna Västeråsfestare hamnade vi på Junior. En svartklubb. Fantastiskt. En klubb där musiken plötsligt dör för att "polisen passerar, vi måste vara tysta". Mer än 100 pers på plats. Alkoholen är billig (och slutsåld efter två timmar). Västerås uteliv stänger klockan två. Efter tre var det dock fortfarande drag på Junior. Västerås har återigen överraskat mig. Positivt.

Dagen spenderades annars i hamnen. Med pizza, glass, cola och fantastiska vänner. Proppat med folk i hamnen. Tydligen "Västerås skärgårdsdagar" och vem lockar mer folk i Gurkstaden än vår egen kära Maria Montazami? Åtminstone nu när Gurkan är instängd i Big Brother huset och Linda Rosing har blivit osynlig. Ingen. Västerås är alldeles perfekt fjantigt omoget underbart för mig. Västerås är en stad för mig. Ett hav här intill hade gjort staden till min dröm. Nu när jag annars går hem och ser himlen i norr ljus som mitt på dagen i december drömmer jag mig norrut. Och snart. Snart är sommaren här. Men det ljus jag nu ser. Tänk det är en hel månad tills det blir mörkare men just nu känns det overkligt att det kan bli ljusare. Jag vill bara sitta ute. Med en filt. Med vin. Med vänner. Med livet. Med tanken att ännu en vinter har passerat....

Alltså att det fortfarande (eller redan) är ljust ute får mig att vilja vara vaken i månader framöver. Njuta i en filt när det blir kallt. Höra vågor som slår mot klippor. Höra skrik när havet är för kallt för att bada i. Höra glädjen av att det är sommar. Höra ilskan över att myggen bits. Höra rädslan över en geting. Höra njutningen av ett glas rabarbersaft. Höra plasken från nakenbad. Höra sommarens ljud. Höra livet.

O.